Under första kvartalet 2026 noterades en ökning av sysselsättningen med 51 000 personer, vilket innebär att 5 225 000 svenskar nu har arbete. Det låter positivt vid första anblick, men en djupare analys av siffrorna avslöjar en mer komplex verklighet. Medan sysselsättningsgraden har ökat till 69,4 procent, och arbetslösheten har sjunkit något till 8,7 procent – visar datan från SCB också tecken på systematiska problem som inte kan ignoreras.

Kvinnor har varit en nyckeldrivkraft bakom denna sysselsättningsökning; här fanns en ökning med 43 000 sysselsatta. Men under ytan döljer sig också en oroande trend: antalet undersysselsatta, som uppgår till 401 000, har ökat med 49 000 personer. Det betyder att fler arbetstagare arbetar färre timmar än vad de önskar, vilket inte bara präglat av brist på erbjudanden om heltidsanställningar utan även av en struktur där tidsbegränsade anställningar ofta är norm.

Det är också värt att belysa skillnaderna mellan könen. Medan mäns anställningsgrad var 70,2 procent, låg motsvarande siffra för kvinnor på 66,5 procent. Denna klyfta, som är anmärkningsvärd, kan bortförklaras med skillnader i branscher och yrken, men den reflekterar också den traditionella uppdelningen på arbetsmarknaden där kvinnor ofta har en högre andel av osäkra anställningar.

Idag ser vi att den genomsnittliga arbetade tiden per vecka bland sysselsatta har minskat något, och det kan tyda på att många anställda tvingas acceptera deltidsjobb trots att de vill arbeta heltid. Den genomsnittliga arbetade tiden har sjunkit till 30,4 timmar, något som fortsätter vara ett tecken på att arbetsmarknaden inte fungerar fullt ut. Med 305 000 personer som jobbar kort deltid och 598 000 lång deltid, ställs frågan: Är detta ett bevis på en arbetsmarknad i förändring där trygghet och stabila anställningar är en bristvara?

Även ungdomarna visar upp en blandad bild. Sysselsättningen bland de unga (15–24 år) har ökat med 25 000 till 499 000, vilket är glädjande. Men med en sysselsättningsgrad på endast 40,6 procent kvarstår en stor utmaning: Hur ska vi åstadkomma att fler unga får möjlighet till stabila jobb istället för temporära anställningar?

Samtidigt, trots de positiva nyheterna om ökande sysselsättning och en minskande arbetslöshet, finns det en tyst kris av långtidsarbetslöshet. Den statiska arbetslösheten uppgick till 524 000, och med en arbetslöshet på 9,1 procent finns det en allvarlig risk för att denna siffra kan påverkas av en dystopisk spiral där långvariga arbetslöshetstrender blir vanligare. Hur målar vi över dessa brott och hindrar att individer som hamnat bakom blir osynliga för arbetsmarknaden?

Det framträder en paradox. Vår arbetsmarknad växer, samtidigt som det skapas osäkerhet och otrygghet för många arbetstagare. Kommer vi att kunna se bortom statistiken och ta oss an de underliggande problemen? Vilka val kommer arbetsmarknadsaktörerna och politikerna att göra för att vända denna trend och verkligen skapa en inkluderande och trygg arbetsmarknad för alla?